För ett tag sedan mötte jag en gammal kollega och vän. Vi kom snabbt in på vår gemensamma arbetsplats där vi lärde känna varandra. Vi pratade om gamla kollegor och vart alla människor hade tagit vägen i livet, som ett verkligt ”Facebook flöde” fast ”face to face”. Efter en stund ställde jag frågan jag längtat efter att få ställa under de senaste 30 minuterna.

-”Vilket är ditt starkaste minne från din tidigare arbetsplats?”

Svaret kom utan vidare eftertanke eller fundering.

-”Den dagen min chef hade kommit ihåg att jag fyllde år, men inte bara grattat mig via sociala medier som alla tidigare chefer gjort, utan verkligen hade ansträngt sig för att ta reda på vad jag gillar och skrivit något fint om mig som person, det är något jag aldrig kommer glömma”.

Det lät rimligt, så jag fortsatte fråga efter detaljer kring övriga saker som hade hänt under årens lopp på samma arbetsplats, men inget minne var lika starkt och detaljerat, som just den chefens personliga engagemang vid det tillfället.

Vi vet ju alla att vi människor tar beslut, kommer ihåg och tar risk baserat på känslor. Vi vet också att ur ett livsperspektiv, när du vet att din tid är begränsad på jorden att dom små sakerna får allt större betydelse. Som doften av havet, ljuset från morgonsolen eller hur du blev bemött av medmänniskorna runt om kring dig.

Men på något sätt verkar vi missa dessa små saker i vardagen, som alla chefer tidigare som inte hade uppmärksammat min gamla kollega. Det var helt enkelt inte prioriterat, eller han var inte prioriterad, eller åtminstone var det så han kände.

 

Hur ser du till att bli ihågkommen?